Ett fåtal politiker fyller sina fickor

Av MICHAEL JONSSON och KLAS KÄRRSTRAND

Under det senaste året har en rad inrikespolitiska händelser i Lettland indikerat att landet kan vara på fel väg främst när det gäller bekämpningen av politisk korruption på hög nivå. Men dessa händelser har gradvis antagit en så allvarlig karaktär att det till och med fått den amerikanska ambassadören att ifrågasätta demokratins och rättsstatens framtid i landet.

 I senaste numret av Journal of Democracy ställs frågan som legat på mångas läppar den senaste tiden men som få uttryckt offentligt; ”Är Central- och Östeuropa på väg åt fel håll?”.

 En av auktoriteterna på området, Alina Mungiu-Pippidi, drar i sin analys slutsatsen att EU-integrationsprocessen endast haft en begränsad positiv effekt på den politiska elitens demokratiska skolning i de nya öst- och centraleuropeiska medlemstaterna. Brister i form av politisk korruption, svagt politiskt ledarskap och politisk instabilitet som undertrycktes under anslutningsprocessen gör sig därför påminda igen.

 Den senaste tidens politiska turbulens i Lettland är ett exempel på hur ”gamla” problem gör sig påminda och hur dessa riskerar påverka landet negativt ur utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende.

 Lettlands politiska och ekonomiska framsteg de senaste femton åren har på många sätt varit beundransvärda och få tvivlar på Lettlands hemvist i den demokratiska världen. Sedan mitten på 1990-talet har det lettiska politiska livet dock dominerats av ett fåtal mycket inflytelserika individer vilka kombinerar ekonomisk makt med starkt politiskt inflytande.

 Frågor om politisk korruption och den lettiska befolkningens möjlighet att utkräva ansvar har sedan dess varit ständigt närvarande i den demokratiska debatten.

 För närvarande pågår en regeringskris i Lettland som utlöstes när regeringskoalitionen, under ledning av premiärminister Aigars Kalvitis, försökte sparka chefen för antikorruptionsbyrån KNAB. Dessa händelser utgör dock bara den senaste eskaleringen i en långdragen process där den sittande regeringen tycks försöka försvåra det förhållandevis framgångsrika arbete som KNAB bedrivit. 

 Antikorruptionsbyrån skapades 2002, till stor del som ett svar på krav på att landet skulle ta krafttag mot korruptionen vilket var en förutsättning för medlemskap i EU och NATO. Organisationen gavs omfattande befogenheter och även ett konstitutionellt skydd ämnat att skydda dess verksamhet mot otillbörlig politisk påverkan, samtidigt som stödet från landets politiska ledning var halvhjärtat. Efter att Aleksejs Loskutovs tillträtt som chef inleddes dock en effektivisering av myndighetens arbete, som resulterat i en ökning av antalet ärenden och fällande domar för korruption på lägre nivåer av statsmakten.

 Samtidigt påbörjades omfattande och politiskt känsliga utredningar om politiker och affärsmän som tros ha ett stort inflytande över de ledande regeringspartierna.

 I parlamentsvalet 2006 fick den sittande koalitionsregeringen för första gången i Lettlands historia förnyat mandat. Det tolkades i internationell press som en efterlängtad politisk stabilisering. Andra mer initierade bedömare menade dock att valvinsten banade väg för en försvagad ställning för de aktörer som eftersträvar en mer stringent antikorruptionsbekämpning. Farhågorna var att korruptionsanklagade politiker i regeringen med EU-NATO medlemskap och ett parlamentsval i ryggen skulle sätta käppar i hjulet för KNAB och dess pågående utredningar.

 En rad händelser har sedan dess inträffat som är avgjort besvärande för den sittande regeringen och som i viss mån tycks bekräfta dessa farhågor.

 Tonen mellan anti-korruptionsmyndigheten och regeringen har hårdnat i takt med att alltmer besvärande detaljer om regeringspolitiker och dess uppbackares förehavanden offentliggjorts vartefter KNAB:s utredningar har fortskridit. Då regeringen beslutade att försöka avsätta chefen för KNAB på basis av mindre oklarheter i myndighetens bokföring, en kritik som i princip samtliga myndigheter fått utstå, utlöste det därför omfattande protester både nationellt och internationellt.

 Efter de största demonstrationerna i Riga sedan början på 1990-talet, ett misslyckat misstroendevotum i parlamentet och ett antal ministeravhopp drog regeringen till slut tillbaka sitt beslut. Efter att fått utstå massiv kritik under ett par veckor beslutade premiärminister Aigars Kalvitis slutligen att avgå, dock först efter parlamentet röstat igenom budgeten den 5 december.

 Den lettiska regeringens övertramp hann dock orsaka starka reaktioner i Washington vars tålamod med den politiska elitens förehavanden nu tycks ha runnit ut.

 USA:s ambassadör i Lettland, Catherine Todd-Bailey, undrade i ett tal om inte Lettland är på fel väg när det gäller att skapa en konsoliderad demokrati och ett stabilt rättssamhälle.

 ”Ska Lettland, säkert förankrat inom EU och NATO, bestämma sig för att det svåra arbetet är färdigt och låta staten bli en lekplats där ett fåtal individer kan fylla sina och sina vänners fickor?” frågade ambassadören i ett särdeles frispråkigt tal med illa dolda referenser till de privata affärsintressen som tros stå bakom regeringskoalitionen.

 Att Todd-Bailey hade Washingtons fulla stöd för sina uttalanden har senare bekräftats av Daniel Fried, undersekreterare för amerikanska utrikesdepartementets avdelning för Europa och Eurasien. Uttalandena följdes också upp genom personliga samtal under premiärminister Aigars Kalvitis besök i Washington i slutet på oktober.

 Bristen på politiska alternativ innebär dock att premiärminister Kalvitis beslut att avgå troligen inte kommer medföra att regeringens uppbackare förlorar sina kanaler till inflytande. Även om det är hoppingivande att det till sist blev premiärministern och inte chefen för landets antikorruptionsenhet som fick avgå, har omvärlden således anledning att känna en viss oro. Detta särskilt som Lettlands regering kan behöva tackla tuffa ekonomiska och utrikespolitiska utmaningar inom den närmaste framtiden.

 Oavsett politisk sammansättning kommer Lettlands nya regering därför stå  inför viktiga vägval, i synnerhet när det gäller antikorruptionsarbete, men även i bredare frågor rörande demokrati och skapandet av en stabil rättsstat.

Klas Kärrstrand är forskningsassistent vid Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik. Michael Jonsson är doktorand vid Uppsala Universitet och forskar om finansiell brottslighet vid Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik.

10 december 2007