Alfonsín förde Argentina till demokrati

Av LARS GUNNAR ERLANDSON
Våren 1981 hade jag nyligen påbörjat mitt jobb som Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent. Jag besökte Buenos Aires där militärregimen skulle ömsa skinn. Jorge Videla som 1976 hade lett kuppen mot den svaga regering som styrdes av Maria Estela Perón skulle ersättas med en annan general, Roberto Viola. Om detta rapporterade jag. Det kändes minst lika viktigt att kontakta den förbjudna oppositionen.                                                                                                     I ett oansenligt kontor i ett närmast nermörkt skrymsle tog en av den argentinska oppositionens tystade förgrundsfigurer emot, en försynt och vänlig advokat som specialiserat sig på frågor som rörde mänskliga rättigheter. Han vågade inte bli intervjuad på band, jag fick bara citera honom indirekt. Han gav skrämmande detaljer om den hänsynslösa jakt på oppositionen som bedrevs av militärregimen. Hans rörelsefrihet var i alla avseenden begränsad. Parlamentet var stängt, mötesfriheten inskränkt, presscensur rådde. 300 000 argentinare hade gått i landsflykt. Varje dag kom uppgifter om försvinnanden. Mannen jag mötte var Raúl Alfonsín.

Drygt två år efter vårt möte var han Argentinas president. Den 31 mars i år avled han 82 år gammal. Hur kunde han efter flera år i politisk karantän nå presidentposten? Det viktigaste skälet var att Violas efterträdare som militärdiktator Leopoldo Galtieri begick det ödesdigra misstaget att invadera Falklandsöarna, under brittisk överhöghet sedan mitten av 1800-talet.

Kriget som följde, Storbritanniens massiva förflyttning av sjöstridskrafter, bomplan och trupp, tillintetgjorde de argentinska arméenheter och stridsfartyg som gjort försöket att leva upp till det gamla argentinska slagordet ”Las Malvinas son Argentinas” – Falklandsöarna tillhör Argentina.

Raúl Alfonsín var en av de få som offentligt kritiserade invasionen. Till att börja med hade Galtieri stöd i breda lager och personligen räknade han med att genom den möjliga återerövringen av Falklandsöarna kunna stärka sin position. Så blev det inte. Galtieri avskedades, ersattes av interimsgeneralen Reynaldo Bignone. Honom gjorde sig engelsmännen sig lustiga över, ”big none” (”stora nollan”), kallades han.

Krigsdebaclet banade väg för demokratins återkomst. Vid valet i oktober 1983 kunde Union Civica Radical (Det radikala partiet) med Raúl Alfonsín som frontalfigur segra.

Jag minns valdagen som en stor festdag då ett glädjens fälttåg drog genom gatorna i Buenos Aires. Den sortens manifestationer hade varit förbjudna under det hårda militärstyret.

Raúl Alfonsín var till att börja med en populär president. Han var 58 år när han valdes ett känt namn som politiker även om han tvingats till tystnad gång på gång under sin karriär. Peronistpartiet som styrt under olika perioder mellan de militärkupper som var legio i Argentina under flera årtionden förlorade för första gången ett presidentval.

Egentligen var det ingen jättelik skillnad mellan Alfonsíns budskap och det som framfördes av hans motståndare i valkampanjen 1983. Det viktiga var att nu en gång för alla säkra demokratin och återgå till det parlamentariska systemet. Det radikala partiet förde fram ett socialt reformprogram och i partiprogrammet fanns spår av såväl europeisk socialdemokrati som liberalt tänkande.

Raúl Alfonsín gav efter sin seger ledande roller till kulturpersonligheter och vetenskapsmän och lockade därigenom tillbaka viktiga grupper bland dem som lämnat Argentina under militärdiktaturen.  Det var ingen lätt uppgift för den nye presidenten att styra landet. Hans regering kämpade mot hyperinflation, ett par tre gånger var militärkupper hotande nära under hans sex år vid makten.

Han var tillräckligt djärv för att initiera en grundlig undersökning av vad som hänt under militärregimens smutsiga tid. Minst 9 000, kanske 30 000 som mänskliga rättighetsgrupper hävdade, försvann under militärregimens utrensning av oppositionella. Flera höga generaler fängslades efter långt utdragna rättegångar. Några av dem fick amnesti av Alfonsíns efterträdare.

Raúl Alfonsín tvingades lämna presidentposten strax innan hans mandat utgick på grund av det politiska kaos och den ekonomiska recession som rådde i Argentina i slutet av 1980-talet. Peronisterna vann valet 1989.

Den stridbare populistiske  ledaren Carlos Menem blev Alfonsíns efterträdare på presidentposten. Alfonsin fortsatte emellertid att verka politiskt. I dag hyllas hans  insatser för att demokratin återerövrades och hans förmåga att stå emot de avsatta militärer som hela tiden hotade hans maktinnehav. När Alfonsín valdes rådde diktatur i grannländerna Uruguay och Chile. Protestaktioner mot dessa militärregimer tog fart ungefär vid denna tid och demokratiska rörelser i grannländerna inspirerades av Alfonsín och prisade honom för hans kraftfulla engagemang.

I oktober 2008 avtäcktes en staty av Raúl Alfonsín i Casa Rosada, presidentpalatset i Buenos Aires. Ingen tidigare argentinsk ledare har mött denna hedersbevisning under sin livstid.  

Lars Gunnar Erlandson har varit utrikeskorrespondent för Sveriges Radio och är kolumnist för Utrikesbloggen.se.

9 april 2009