Det är barnen som får bära bördan

Av LARS ELLSTRÖM

BEIJING. ”Kan det fortfarande finnas barn som ännu inte har ätit människor? Rädda barnen…”

Så slutar ”En dåres dagbok” (Kuangren riji) av den kinesiske författaren Lu Xun. Det är ett av den tidiga moderna kinesiska litteraturens mästerverk, som på några korta sidor, koncist men ändå tydligt, gestaltar en mardrömslikt plågsam bild av det kinesiska samhället. Lu Xuns perspektiv var Kina 1918, men den fiktiva dagboken blickar tillbaka över hela den kinesiska historien.

Lu Xun var då ung läkare och i några korta inledande rader förklarar han att han av en tillfällighet fått tillgång till dessa odaterade dagboksanteckningar. Han konstaterar att det är fråga om ett fall av paranoia som han vill låta sina kollegor få del av.

På ett plan är texten skäligen enkel. Den framställer en tilltagande förföljelsemani hos en ung man. Hans galenskap fixeras vid föreställningen att det finns en hemlig kannibalistisk pakt i samhället, ”en plats där man under fyra tusen år oavbrutet ätit människor”. Han är övertygad om att han själv är nästa offer.

Men läsaren får snabbt klart för sig att den unge dårens förvirrade tankar kanske egentligen inte är så förvirrade, att de handlar om något annat. Kanske är det till och med så att han ser något som andra inte ser, att det är han som är klarsynt och de som är dårar?

”En dåres dagbok” är full av citat från och allusioner till klassiska kinesiska texter och begrepp. Den konfucianska moralmenyn passerar revy, men det viktigaste är nog referensen till de traditionella föreställningarna om dygden xiao, barnets vördnad för föräldrarna: ”om far eller mor blir sjuka, så skall man som barn skära ut ett stycke av sitt eget kött, koka det och ge dem att äta, då är man en god människa”. Det är det som är den kannibalistiska paktens kärna.

Det här är fortfarande fullt begripligt och närvarande i dagens kinesiska samhälle. Jag har i en tidigare krönika här på Utrikesbloggen berättat om hur dessa traditioner och beteenden lever vidare genom mönstergestalter som soldaten Lei Feng, som ville vara en ”rostfri skruv i det stora revolutionära maskineriet”, och myriader av andra självförsakande skruvar som håller ihop den kinesiska samhällsapparaten.

Just nu har jag ett annat exempel på detta för ögonen, ett exempel som på ett speciellt sätt rör just barnen.

Vi befinner oss nu i den period på året då de som går ut förstadiet (”småskolan” – ”xiaoxue”) skall flytta upp till ”mellanskolan” (”zhongxue”). Det är alltså elva-tolvåriga barn, som skall gå från det första stadiet i sin skolutbildning till nästa. Det borde ju rimligen vara en ganska okomplicerad process, men så är det inte.

Konkurrensen är knivskarp. Det gäller att kvala in till de bästa mellanskolorna. Där kan barnen så lägga grunden för att avancera till de bästa högskolorna, varifrån de i sin tur har möjlighet att gå in i välbetalda och prestigefulla karriärer mot samhällets toppar.

De som hamnar i mindre prominenta mellanskolor får å andra sidan se fram emot lägre löner och ett liv i samhällets skugga – och ju sämre mellanskola desto skuggigare framtid.

Så med detta för ögonen lägger föräldrarna i allmänhet ned en nästan obegriplig möda på att, med ett nysvenskt uttryck, coacha barnen till platser i de eftertraktade mellanskolorna. De som får stå för coachingen är mest mödrarna, som ibland lämnar yrkeslivet under ett par år eller mer för att ägna sig åt den här uppgiften.

Men i sista hand är det barnen som får bära bördan. Utöver den vanliga skolgången drivs de genom veckoscheman av specialkurser, privatskolor och allehanda egenartade ämnen som ”olympisk matematik” (som ingen tycks veta riktigt vad det är utom att det är viktigt), latinsk dans, pianospelning och versrecitation. Och så tillkommer ett radband av prov och tävlingar. Målet är att samla på sig så många och fina intyg som möjligt.

Tid för lek finns inte. Som ett barn svarade när en kinesisk reporter frågade vad hon helst ville göra när det här var över: ”Sova!”.

Eller som hennes mamma uttryckte det: ”För att barnet ska få en lycklig medelålder, så måste man offra hennes lyckliga barndom; för att barnet ska få en bra framtid, så måste man vara orubblig och beröva henne lycka och glädje och man måste sprida pengar som dynga.”

Hon skulle kunna tillägga: ”Och så måste det vara för att jag och min man på vår ålders höst ska kunna sola oss i glansen av barnets framgång, för att hon skall köpa oss ett fint hus och alltid vara till hands när och så vi önskar.”

I grund och botten handlar det om byte av tjänster och känslor – berövad lycka, framtida framgång, social prestige och trygghet. Det betyder självförsakelse och att man tar för sig av den andras integritet. Människa äter människa. Lu Xun skulle känna igen sig.

Man kan fråga sig hur framtiden i detta perspektiv kommer att gestalta sig. Dagens elva-tolvåringar är mestadels, som en följd av enbarnspolitiken, enda barnet i sina familjer. De får med sig både en tung skuld att återbetala och en uppförstorad bild av sin egen betydelse. Hur kommer de att fungera som samhällets framtida stöttepelare?

Lu Xuns dåre har till slut en uppmaning till människoätarna: ”Ni kan ändra er, med ärligt hjärta kan ni ändra er! Ni måste förstå, att i framtiden kommer det inte vara möjligt att leva i den här världen som människoätare.”

När ska han bli hörd? När ska barnen räddas?

Lars Ellström är sinolog, tidigare diplomat och bankman, chef för konsultföretaget SkyEast i Beijing och kolumnist för Utrikesbloggen.se.

6 april 2009