Fasaden är inte längre trovärdig

Av MATHIAS MOSSBEG

När Israels tillträdande premiärminister Benjamin Netanyahu säger att han är inriktad på att förhandla med palestinierna om fred och att hans regering kommer att vara en partner för fred så finns det anledning att ta hans ord med en stor nypa salt.

En händelse som ser ut som en tanke är att samtidigt kom nyheten om att Netanyahu och koalitionspartnern Avigdor Lieberman gjort upp i hemlighet om att bygga ut det omstridda E1-projektet med 3 000 nya bostäder i bosättningen Maale Adumim öster om Jerusalem. Med denna utbyggnad kommer Västbanken att skäras av i två delar.

Labourledaren Ehud Barak säger att han ställt fortsatta fredsförhandlingar som villkor för att gå med i den nya koalitionen. Det äger säkert sin riktighet, men saknar med all sannolikhet uppriktighet i substans. Formeln för den nya regeringen ser ut att bli fortsatta bosättningar och fortsatta samtal, alltså gammalt vin i gamla läglar. Det bådar inte gott vare sig för israeler, för palestinier eller för andra i regionen.

Ehud Barak och Labour får alltså utgöra den fasad mot omvärlden som Tsipi Livni och Kadima inte ville ställa upp på. Denna fasad är inte längre särskilt trovärdig.

Benjamin Netanuyahus förhoppning torde vara att omvärlden ska ägna sig åt kvarlevorna av fredsprocessen som sedan länge kvävts i den formaldehyd som Ariel Sharon en gång lade in den i. Att USA ska fortsätta med den ritualistiska diplomati som präglat det senaste årtiondet och att EU ska fortsätta att betrakta Palestinafrågan som ett humanitärt problem som man kan betala sig fri från. Omvärldens uppmärksamhet kan också avledas genom förhandlingstrevare mot Syrien och värre – möjligheten av en attack mot Iran. Alltmedan bosättningspolitiken får fortsätta obehindrat.

Kommer Netanyahus spel att lyckas? Det är en öppen fråga som till stor del beror på hur omvärlden ställer sig, enkannerligen USA. EU tycks det inte finnas anledning att ha några större förväntningar på i vart fall inte från palestinsk sida. Även om den allmänna opinionen i EU-länderna blir alltmer kritisk mot Israel och kraven på olika slag av bojkotter tilltar, så har Israel fortfarande de europeiska politiska etablissemangen i ett fast grepp och ingen europeisk regering verkar våga ta bladet från munnen.

Från Washington kommer det emellertid nu signaler om att man är missnöjd med det israeliska agerandet, inte minst med vad man uppfattar som inblandning i amerikansk politik.

Barack Obamas administration är irriterad över att Israel söker driva USA framför sig in i en konflikt med Iran och Washington ska ha gjort klart för israelerna att man anser att den verkliga krisen inte är Iran, utan Israels vägran att på allvar ta sig an att söka uppnå en överenskommelse med palestinierna.

Vidare är Obama-administrationen irriterad över vad många ser som den israeliska lobbyns agerande för att stoppa utnämningen av en amerikansk ambassadör till en hög underrättelsepost i Washington. I denna fråga gav Obama efter för påtryckningar, men intressant att notera är att kritiken mot lobbyns agerande fortsatt, inte minst i bloggosfären, men också i Washington Post.

Lobbyn ville döda utnämningen utan att lämna några fingeravtryck, skrev den kände statsvetarprofessorn John Mearsheimer vid Universitetet i Chicago nyligen, men det misslyckades. Långsamt men säkert öppnas utrymme för att tala uppriktigt om Israel i USA, skrev Mearsheimer.

Om denna utveckling fortsätter kan relationen mellan Washington och Jerusalem stå inför prövningar av inte obetydlig magnitud.

Allt pekar på att de båda regeringarna kommer att dra åt olika håll. Det torde knappast räcka länge för Benjamin Netanyahu att bara spela med på ytan. Och förhoppningar om att han ska mena allvar med talet om fredsförhandlingar med palestinierna är det nog inte många som har.

Mathias Mossberg är ambassadör, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och kolumnist för Utrikesbloggen.se.

2 april 2009