Kina är ett land utan nostalgi

Av LARS ELLSTRÖM

BEIJING. Jag har fått en ny kontorsgranne. Det är en kinesisk NGO (non-governmental organization) som arbetar för att bevara kulturarv. De är speciellt inriktade på att skydda de få gamla kvarter som fortfarande finns kvar i Beijing och minoritetsfolkskulturer.

Jag har angenäma samtal med mina nya grannar. De berättar om hur länge de har fått kämpa för att bli registrerade som en laglig organisation och om hur svårt de har att få gehör för sina synpunkter. Myndigheterna lyssnar mest på byggfirmor och företag, vanliga människor har svårt att förstå vad de sysslar med.

Det är begripligt. De är en främmande fågel i Kina.

För många kan det låta konstigt. Den allmänna bilden av Kina är väl att det är ett land med lång historia där människor lever i och med traditionerna. Nog måste väl alla kineser tycka att det är viktigt att bevara detta lysande kulturarv?

Så är det inte. Det har hörts väldigt få protester mot senare års grävskopsraseri i Beijing och andra städer då stadsdelar försvunnit och ersatts med kromiga och glasiga kontorsskrapor och bostadsrätter. Man tycks heller inte reflektera särskilt mycket över om de nya byggnaderna är vackra eller ändamålsenliga. Nytt är bra, helt enkelt.

Det påminner om kulturrevolutionen 1966-76. Då gick rödgardister till storms mot gamla monument och minnesmärken under slagordet ”po jiu li xin”, ”krossa det gamla, bygg det nya”. När jag första gången kom till Beijing på sommaren 1970 såg jag hur den devisen tillämpades med rivningen av den gamla stadsmuren från 1400-talet. Där den låg löper idag andra ringvägen, ständigt igenkorkad av det nya samhällets privatbilister.

Nu behövs inte maoistiska slagord för att slå sönder och bygga nytt. Nu målar man bara med bestämda och storvulna penseldrag tecknet ”chai” (riv) på de dödsdömda byggnaderna.

De få protesterna kommer från utlänningar och från en del kinesiska konstnärer och andra som har influerats av västerländska tankar om kulturarv. Mina nya grannar är både unga entusiastiska kineser och engagerade västerlänningar som tillsammans försöker göra gott. De får finansiellt stöd från utländska kulturengagerade företag.

Så det de försöker åstadkomma är nytt i kinesiskt perspektiv.

Blickar man bakåt i historien möter man en förvirrande motsägelsefull bild. Å ena sidan finns där en djup respekt och vördnad för de klassiska filosofiska texterna, främst de konfucianska, och deras uttolkare i litteratur och konst. I det avseendet har stor möda lagts ned på att bevara kulturarvet.

Å andra sidan möter man nonchalans eller till och med destruktivt egenintresse om man begrundar hur minnesmärken har behandlats i gångna tider. Redan den förste Oin-kejsaren, som på 200-talet före vår tideräkning etablerade det kinesiska kejsardömet, lade grunden för sitt verk genom att först riva föregångarnas byggnader och monument.

Samma öde har drabbat kulturströmningar utanför de etablerade kanalerna, som minoritetsfolkens kulturer.

Logiken är begriplig: jag är Himmelens son och samhället, staten och historien, till och med livet, börjar med mig; allt som fanns före mig var en ond dröm och bör sopas bort från jordens yta.

Kejsaren behövde filosofernas verk för att legitimera sin ställning, så de bevarades (med undantaget, att Qin-kejsaren ogillade konfucianerna och försökte utradera dem med, men det blev det ju senare ändring på).

Så har det sedan fortsatt genom den kinesiska historien. Som en konsekvens finns det relativt få historiska minnesmärken i Kina. Det som har bevarats från de stora dynastierna Han, Tang och Song är mest aristokratgravar och jordhögar. Det finns inga kinesiska motsvarigheter till Parthenon och de andra grekiska antika minnesmärkena, inte heller några motsvarigheter till Roms Colosseum, Forum Romanum eller europeiska katedraler, kyrkor och borgar från renässansen och framåt.

Beijing är ett bra exempel. De flesta tror att Beijing är en av de äldsta städerna i världen. Så är det inte. Människor har visserligen levt i detta område sedan länge, men dagens Beijing räknar sin historia från början av Ming-dynastin, alltså 1400-talet, och de äldsta lämningarna av byggnader är några jordvallar som blev kvar efter Yuan-dynastins huvudstad Dadu på 1200-talet. Därmed är Beijing alltså inte äldre än Stockholm, som nog har flera äldre byggnader bevarade.

Så den kinesiska inställningen till gamla byggnader och minnesmärken har varit maktpolitiskt propagandistisk och dessutom praktiskt realistisk: varför ska man bevara gamla förfallna lämningar efter regimer som har förlorat Himlens mandat och gått i graven? Det är bättre att bygga nytt.

I jämförelse framstår den västerländska vurmen för att bevara allt gammalt som egendomlig.

Men nu har hur som helst viljan att bevara och skydda det gamla börjat få fotfäste i Kina, vilket mina nya grannar vittnar om. I ett vidare perspektiv är detta endast ett av de senaste kinesiska lånen från den västerländska föreställningsvärlden. Frågan är om det kommer att få varaktigt fäste i den kinesiska verkligheten och vilken betydelse det i så fall kommer att ha.

Lars Ellström är sinolog, tidigare diplomat och bankman, chef för konsultföretaget Sky East i Beijing och kolumnist för Utrikesbloggen.se.

17 april 2009