EG-domstolens ställning behöver stärkas

Av HENRIK S JÄRREL, LENNART FRIDÉN och ERIK WAHLBERG

Först efter tre likartade domar från Förstainstansrätten beslutade EU:s ministerråd den 26 januari att efter sju års envist kvarhållande stryka Folkets Mujahedin (PMOI) från den så kallade terroristlistan.

Denna rättsskandal kräver, enligt vår mening, ett antal kommentarer.

I en union med 27 medlemsstater, som vid förhandlingar med nya kandidatländer kräver att dessa uppfyller vissa för en rättsstat grundläggande kriterier, fordrar logiken att man i sina egna förhållningssätt tillämpar rättsstatliga principer.

EU är uppbyggd efter en viss maktdelningsprincip där olika institutioner tilldelats ganska strikta och avgränsade roller för att någorlunda balansera mot varandra och där det föreligger skyldighet för dessa att följa gällande lagar och fördrag. Domstolen tolkar och meddelar dom som sedan ska respekteras. I äkta rättsstater sker vanligen ingen politisk överprövning av domslut därför att rättskipning inte ska vara förhandlingsbar. Om så vore är det lätt att föreställa sig att rättsordningen i ett samhälle snart skulle vittra sönder.

I ljuset av att den nya Obama-administrationen sagt sig vilja återupprätta rättssäkerheten genom att exempelvis avveckla Guantánamo-fängelset, kanske man även vågar tro att USA är berett att revidera sin egen terrorlista. Och FN sin.

Handel med olja och annat i utbyte mot Iranregimens krav att PMOI ska upp på EU:s terrorlista har varit brickor i ett fult förhandlingsspel som vittnar om rättsstatlig omognad hos berörda aktörer. Enbart en politisk vilja att terrorlista PMOI på ömse håll om Atlanten räcker inte. Det fordras rimligen också åtminstone någon objektiv, juridiskt hållbar grund.

De som menar att strikta krav på rättssäkerhet och rättsstatlighet är marginella lyxgarneringar i den reala storpolitikens livsluft – och uttryck för en naiv blåögdhet – lär också få bestående problem med att bygga samhällen och världssamfund som vilar på anständig, hederlig och hållbar grund.

Det har förts fram olika påståenden om att PMOI gjort sig skyldigt till terrorism. Men advokat Thomas Olsson, som granskat hur "terrorism" definierats i den svenska riksdagen, har funnit att PMOI inte vid något tillfälle under historiens gång använt sig av terroristhandlingar.

De båda brittiska domstolarna Court of Appeal och POAC (Proscribed Organizations Appeal Commission) konstaterade att PMOI tagit avstånd från våld 2001 och heller inte visat minsta tecken på planer att uppta väpnade aktioner. Nyligen välkomnade också PMOI:s ledning en prövning av deras vandel i någon internationell domstol. Vilkas vederlagda gärningar har man anledning att frukta mest – PMOI:s eller den iranska diktaturregimens?

Ministerrådet har ägnat sig åt upprepat domstolstrots. Det intryck som Rådet förmedlat är närmast att har man en gång - om också på oriktiga grunder - kvalat in på dess terrorlista, då ska det i princip inte heller vara möjligt att mäla sig ur den. En sådan inställning är givetvis fullständigt artfrämmande för varje form av grundläggande rättssäkerhetsbegrepp.

Om man ännu en gång behållit gruppen på listan hade det med säkerhet inte bara fördjupat rättsskandalen som sådan, utan givetvis också ytterligare undergrävt EU:s rättssäkerhetsstatus.

EU borde snarare med kraft skärpa sin kritiska hållning gentemot sådana regimer som bevisligen ägnar sig åt att utöva och/eller stödja terrorverksamhet, som grovt förbryter sig mot mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt förbannar demokrati och hyllar förtryck.

EU:s närmast rättsvidriga hantering av PMOI-fallet visar också på behovet av att i grunden se över beslutsformerna för de så kallade terrorlistorna. Politisk kohandel hör absolut inte hemma på rättskipningens område. Rättssäkerheten och EG-domstolens maktställning gentemot Rådet behöver stärkas.

Henrik S Järrel är journalist, fri debattör och tidigare riksdagsledamot. Lennart Fridén är tidigare riksdagsledamot. Erik Wahlberg är jurist.

6 februari 2009